Huvudet snurrar.
Om och om igen tappar jag mig själv, skärp till dig säger jag men jag vill inte höra på. Grubblar fram och tillbaka men stampar på samma ställe. Samma sak har det varit de senaste åren, alltid är det samma sak men i olika former. Tankarna smyger sig på och man försöker skydda sig genom att krypa längre in under täcket. Den läkningen är dock bara tillfällig. Jag känner kylan utanför smyger sig närmare, tryggheten går ut och stänger dörren bakom sig. Jag ser den försvinna upp bakom hörnet. Tomheten är det som finns kvar och letar fortfarande efter ett sätt att fylla den. Så som jag har försökt senaste åren, vissa stunder och vissa perioder har jag lyckats, vissa stunder mindre bra. Det är detta som kallas att växa upp? Mogna, hitta sig själv i vimlet.. Ja jag antar det, vägen är ibland spännande, läskig, underhållande eller bara problematisk. Jag lär känna mig själv antar jag, försöker hitta alla gömda vrår och stängda lådor. Alltid är det nått som saknas, alltid är det nått man kämpar för, det måste vara så. Ibland vill man glömma alla måsten, alla mål, allt och bara vara, släppa tvånget och stressen, släppa allt och försvinna ett tag. Men det går inte att gömma sig från sig själv, se sig själv i vitögat och skaka om en och säga till en att skärpa sig. Säga till en att andas och hålla om en en stund.
Sometimes you need to stop, take a breath and start over.
Sometimes you need to stop, take a breath and start over.
Kommentarer
Trackback
