Åkte in med 213 som vanligt,  busshållplatsen var flyttad pga. ombyggnad så fick planera in noga de extra minuterna. Men jag hann :D yey.  Blev lite stolt över mig själv, kl 19 duscha jag, tvätta håret, sminka mig, torka håret, platta luggen m.m, hitta outfit, käka o sedan gå till bussen tio i åtta. Jag behövde inte ens springa till den :P. Om ni känner mig vet ni att det är inte ofta det händer. Så blev lite stolt. :) hehe.
      Bio :), the bourne ultimatum.  Brabra film :) mysigt!
Vandra sedan runt lite på stan och kom hem vid 12. Mysigt :).

"brrrrr",  halv åtta och väckarklockan ringde, på en LÖRDAG!  usch usch, men det var bara att palla sig upp. Jag och pappa skulle nämnligen på handledarutbildningen för övningskörning. 9-13 så kom hem precis. "Skolbänk" på en lördag, nejnej. Men nu är det gjort och vi ska äntligen komma igång :).
    Jag sitter hemma nu, ska plugga fysik var det tänkt. Sedan blir det laddning för kvällen :) Ska bli underbart kul!! 

                                            

 Is there really noway to reach me? 


    Jag tror jag har svårt att släppa in nån, jag menar verkligen falla och hoppas att nån fångar en.  Rädslan för att bli fast, för att bli sårad, för att bli någon annan. Jag vet inte vad jag är rädd för igentligen.
   Jag är rädd för att förlora nån jag älskar, det är nog min största rädsla. Jag har flera gånger drömt om att nån i min familj dör, jag tror inte jag skulle klara av att förlora en syster eller en nära vän. Jag kan inte ens förstå hur jag skulle gå vidare. Sopa allt under mattan och bara låsas som ingenting?  
  Det är läskigt hur rädslan för något kan ta över en på nått sätt..

         Jag är lyckligt lottad, jag har min familj, mina vänner, dansen, fotbollen, katedral, jobbet. Jag har mkt att vara tacksam för.             Varför kan jag då inte släppa den tyngden jag bär? Den kommer och går, bra dagar, dåliga dagar.    
      Kanske är det en blandning av rädsla, osäkerhet, tvivel.  Jag vet inte men den kommer när jag minst anar det. 
 Jag menar inte att sitta o skriva om hur dåligt jag mår, för det gör jag inte! Jag trivs med mitt liv, det är bara en tyngd som jag tror de flesta bär på men inte säger högt. Jag tror alla har sina depressioner, vissa mer än andra. Men varför pratar man inte då om det? Varför ska man grubbla på sina tankar själv?
  Jag önskar att jag kunde släppa in nån och tro på den när den säger att den älskar mig, för mig. Kanske nån dag, kanske nån dag snart...