Solen lyser, marken är full av fallna löv, luften har en kallare ton och frusna fingrar och tår börjar komma. Det är oktober, det känns så konstigt. Tiden går så fort man hänger inte riktigt med. När jag tänker tillbaka på de senaste månaderna, senaste året, känns allt som det har svept förbi i en himla hastighet. Mycket har hänt, mycket har ändrats men ändå är allt sig likt. Tiden gror sina spår i livet men läker även många sår. Allt händer av en anledning, right? Bara att bita ihop, hitta de små ögonstenen som man bär och fortsätta le mot livets medgångar och motgångar. Jag satt på bussen hem från dansen igår, värkte i varje muskel efter det hårda passet. Jag lyssnade på mysiga låtar på ipoden. Jag bara satt i den tomma bussen och tankarna åkte förbi lika snabbt som träden utanför.

Och du somna' den natten så vaken och drömde om allt
som vi kunnat göra
O om någon som vill ge dig värme när allting känns kallt,
o om nån att beröra
Och jag kunde ha gjort vad som helst för att höra den tanken
men själv låg jag tyst i min säng och så frälst av den farliga branten -
jag liksom föll över kanten.

Ibland måste man stanna upp, granska sig själv och bestämma vad man vill, vart man är på väg och hur man ska ta sig dit. Det känns som om tiden tar slut, som den rinner ut och att jag inte kan få tillbaks den mer. Jag vet inte varför jag känner så, det är bara en känsla som hälsar på då och då. Man vet ingenting om vad som kommer hända efter gymnasiet, jag är inte rädd för att stå på egna ben så att säga, utan mer för att jag inte vet vad jag kommer göra. Det känns som man inte vill påbörja många nya saker, känns som det inte finns tid. Men jag vet att det inte är så. Det här året som gått har varit så innehållsrikt och mycket av det hände innan sommaren vilket visar på att mycket kommer hinnas med så jag borde inte känna som jag gör. Jag tror det är årstiden som sätter igång tankarna. Mycket tid till att mysa hemma med tekoppen och en varmfilt.

När varje dag känns likadan
och när det skymmer över stan
och när du drömmer kom ihåg mig då

När du har varit i alla vrår
när du har testat allt som går och
när du har tröttnat kom ihåg mig då'

Mogen, redo, klar, fri. När vet man?
Stegen blir lättare, leendet syns oftare, väskan inte lika tung, tröjan inte lika trång. Ingen kyla, inga oklarheter. Allt bara flyter på som det ska utan bekymmer, utan problem.. Orden känns lättsammare, känslan likaså. Det fascinerar mig ibland, hur relationer mellan olika personer skiljer sig åt så mycket. Ibland säger det klick och det är inte mer med det, samtalen rullar på allt känns bra och man bra trivs. Ibland läser man fel, bedömmer fel med det är en risk man måste ta. Man utvecklas som person, man växer genom relationerna man har till andra människor. Man lär sig av varandra och det är inte alltid det slutar lyckligt men man får minnas vägen dit. Inte bara sluten. Det kommer inte alltid gå på räls, det kommer sluta i tragedier och frågor men det är värt att våga. 


     Det är oktober, löven har fallit till marken och en ny årstid är här.