Hade en heldag på stan med mina underbara flickor två, Sara och Milla, igår!  Jag älskar verkligen er. <3
    Det var tänkt att det skulle bli storshopping från min sida, jag hade verkligen planerat att gå ut stort för kände att jag förtjänade det efter jobb och annat strul. Men icke sa nicke, inte en enda sak inhandlades, tack säger kontot men lite besviken blev jag. Hittade inget som jag föll för på direkten och då var det inte värt de. Men ni lyckades ändå göra dagen till något minnesvärt.  Vi tog en långlunch på Barista, pasta med pesto för andra gången på två dagar, men jag klagar inte. Avslutades med en underbar chailatte.. Love it!
 

Vid halv sex drog milla och sara ner mot resecentrum medans jag knallade neråt mot feelgood. Ett underbart corepass och bodycombat. Älskar verkligen combaten :D tar ut alla aggressioner om inte annat. Det är ett kampsportsinspirerat träningspass på en timma, det rinner om en när man går ut därifrån och det är underbart!
  Ikväll vet jag inte vad det blir riktigt, antingen cykel och core eller box. Men vill inte gå på boxen själv så det är om man lyckas övertala någon kanske ;). Älskar träningen, funderar seriöst på att köpa ett kort fast att jag inte har tid igentligen för det så jäkla underbart! Jag älskar det verkligen, men då har jag dans på måndagar, fotboll onsdagar och torsdagar plus att det blir lite träningsmatcher framöver på helgerna antagligen. Så då skulle jag kunna träna tisdagar, fredagar (om man orkar det!) o ev. lördag o söndagar. Plus att man vill hinna träffa vänner, Fredrik, plugga och hela köret. Och kanske ha lite slapptid över ;P     så det är tveksamt om det är värt pengarna! Men är sugen. Väntar en vecka o ser om jag klarar av att inte ha gymet. 

Det här lovet kunde inte komma vid en bättre tidpunkt. Innan lovet var jag verkligen helt slut på alla sätt och vis. Jag har tagit tag i mig själv på lovet känns det som, fått mer klarhet. Tack vare träningen tror jag, den kan verkligen göra livet så mycket lättare ibland, jag glömmer lätt bort hur mycket jag älskar men så fort jag är tillbaks kan jag inte släppa den. Skolan, plugget har väl lagts undan just nu, tankarna är inte alls i närheten..  Jag har rätt mycket att göra men det känns inte väsentligt just nu. Mitt liv har den här veckan kretsat kring jobb, träning, ONE REPUBLIC och tankar och SAKNAD. Jag vet varken ut eller in eller hur jag ska bete mig eller säga. Jag är trött på mig själv just nu, trött på att vara osäker på mig själv. Jag vill inte vara det längre och jag börjar inse att jag inte behöver vara det heller. Jag har väl inte haft mina bästa veckor men jag kommer tillbaks. Jag har kommit tillbaks, jag är den jag är, take it or leave it. Jag kan inte ändra hur jag beter mig i vissa situationer, osäkerheten som hittar sig in ibland. Jag har mina brister och jag har mina guldklimpar precis som den nästa, det är så det är och det är så det alltid kommer att vara. Jag lyssnar och försöker hjälpa när någon har det svårt, jag bryr mig om de jag älskar och är social, ibland lite envis, lite selfdistructive, målinriktad, skulle inte klara en längre tid utan en riktig danskväll, älskar att bara vara med de som ligger närmast hjärtat. Låånga promenader (powerwalks)  med musiken i öronen när nyvåren precis ligger runt hörnet är underbart. Jag är verkligen en vår och sommarmänniska. Älskar en härlig skidresa på vintern med men jag vaknar till liv när dagarna blir ljusare och man kan känna värmen från solen mot huden.  Musiknörd, inte på det sättet att jag känner till alla band mer på det sättet att jag inte skulle klara en dag utan den. Just nu är det mycket one republic, lugna, lite rockballader och augustana, the fray, lifehouse..  Men one republic slår de flesta  ( märks det att jag fallit för bandet, haha nej inte alls..).  Jag kan lätt börja babbla på när jag kommit in i det, som ni märker men ibland är det skönt att bara skriva av sig, inte för att någon annan ska läsa det utan för att man själv måste påminna sig/ få ut vad man känner och vad man vill. Jag försöker väl ni påminna mig själv om saker som jag är bra på. Varför är det sååå svårt att ta emot och acceptera när någon säger att du gjort något bra eller ger dig en komplimang? Det är verkligen något som de flesta av oss har svårt för, vi vill inte verka egenkära eller att man tror att man är bättre än någon annan. Men det handlar inte om det, om jag ger en komplimang till en vän eller en främling så säger jag inte den för att de ska förneka den, för om de tar emot den och tackar utan att säga "nej men sluta så är det inte alls.."   så tror ju jag självklart att de är helt uppe i sig själva och oförskämda, bortskämda människor?  När jag säger nått menar jag de så självklart ska personen i fråga veta om de. Självförtroende är något alla behöver och när man är bra på något ska man väl kunna erkänna de för en själv, om man erkänner alla sina brister om och om igen dag ut och dag in måste man ju balansera ut de? Det är ju rent logiskt. Det här är något jag har svårt för!! Jag vet inte varför men så har det alltid varit och kommer väl alltid vara på nått sätt, jag har blivit bättre men selfdistruction är något alla bär med sig tror jag.    Ja men hej och hå, inte alls babbel och långt men som jag sa tidigare, jag skriver inte för att andra ska läsa mer för att jag bara behöver reflektera och skriva.. 
    Jag vet inte vad jag ska skriva nu, det tog stop på nått sätt. Jag vet bara att jag mår bättre nu, jag orkar inte må dåligt så tänker inte göra det längre. Jag älskar våren, jag älskar allt som hör där till och jag vet att allt som varit jobbigt, eller konstigt kommer lösa sig nu. Jag känner det, våren har den effekten på det mesta och jag kommer njuta som bara den.


Jag saknar dig, det är så det är. Ärlighet varar längst eller hur var det? Så nu är jag ärlig. Jag saknar oss.